Sitter och funderar på det där med relationer och som alla vet så anstränger man sig allt som oftast lite extra i början. Man bjuder på sig själv, väljer kläder med lite mer omsorg, håller sig borta från ”svårare” samtalsämnen, försöker undvika att fisa i soffan osv. Men som alla vet så kan även den första ofrivilliga rapen bidra till att släppa spänningar och ta relationen framåt. Nu undrar säker många vad detta har med ledarskap och entreprenörskap att göra?!
Saken är den att jag både i min roll som coach och i konsultrollen som operativ resurs för uppstartsbolag som inte har utvecklats som önskat har sett att relationen mellan entreprenören och externa ägare tyvärr inte har nått sin fulla potential. Men låt oss ta det från början.
Entreprenören – ofta en mycket driven och något enveten person (en förutsättning?!) som tror stenhårt på sin idé och tar in externt kapital (gärna med kompletterande kompetens) för att kunna utveckla sin affär/bolag vidare på ett bättre sätt.
Investeraren – ofta en professionell affärsängel eller ett riskkapitalbolag som själv har egen erfarenhet från att ha drivit upp en verksamhet, som nu vill förvalta sitt pund genom att investera i nya spännande entreprenörer/bolag och få möjlighet att engagera sig och bidra med sin kompetens.
Så vi har en situation där entreprenören säljer in sin affär/idé/affärsplan och sin egen förträfflighet för att ta detta vidare samtidigt som investeraren utöver sitt kapital säljer in sin kompetens och sitt engagemang, a match made i heaven kan tyckas?! Problemet är det att efter det att pengarna har hamnat på kontot så går entreprenören och investeraren tillbaka till sina respektive hörn och ingen bjuder in den andre till gemensam dans.
Allt för ofta har jag sett att det är först när entreprenören verkligen har nått till ”vägens ände” som denne ber om sina investerares hjälp och omvänt gäller att det är först i elfte timmen när det går upp för investeraren att bolaget inte har utvecklats enligt plan som denne börjar visa sig. Och det krävs knappast någon Nobelpristagare för att förstå att det i båda fallen då ofta är allt för sent.
Mitt råd till alla entreprenörer där ute är att involvera dina ägare och din styrelse. Berätta vad som händer i bolaget, skriv veckobrev om veckans framgångar, utmaningar och vad som ligger framöver (även väldigt bra för att för egen del se vad man gör, har gjort och ska göra, en riktigt motivator och sammansvetsare för teamet). Bjud in till informella möten/luncher, var inte rädd för att ta upp det som känns tufft och var inte rädd för att be om hjälp/stöd, vad är det värsta som kan hända? Dessutom tror jag att såväl styrelsemedlemmar som investerare uppskattar ett berikande avbrott i vardagen och möjligheten att få hjälpa till.
Och till alla investerare där ute visa att du finns, ta dig tid att ”sätta dig i entreprenörens knä”, hälsa på och dela vardagen, var nyfiken, ställ frågor och uppmuntra. Det är lite som lotsen som hjälper stora fartyg in i hamnen, denne tar aldrig över vare sig kommando eller ansvar från kaptenen/styrman, men är däremot med på plats där det händer och till slut har kapten/styrman skaffat sig all den kunskap som krävs för just den hamnen. Så lägg lite extra engagemang och tid i början, det värsta som kan hända är att du inte behövs, men det vet du inte från början. Glöm inte bort att det ofta finns ett ”inbyggt” maktförhållande i relationen, där entreprenören kanske drar sig för att söka kontakt och be om hjälp, så bjud in dig själv på ”kalas”, jag är helt övertygad om att du är mycket välkommen.
Så fortsätt att försöka och att förföra även efter giftermålet och var inte rädd för att råka ”släppa en fis i soffan” – ingen kommer ihåg en fegis!
/Carl
